Penela Produktion

Framför huset på Portugal

2012-02-14T19:05:00.003+01:00

Jag blir inte klok på tiden. Jag har ett ärende på gatan Portugal, jag ska hämta en fleece på ett hotell för att sedan lämna tillbaka den, och jag promenerar från hotellet, fyra långa Santiagokvarter, upp mot Alameda.

Förbi Lux dammsugarfilial vid tvärgatan som ledde till A:s hus, där hennes mamma hade äldreboende. Begravningsbyråerna vid offentliga akutsjukhuset Posta Central, en radda nya hyreshus som poppat upp som svampar. Vem köper alla dessa nya lägenheter? Det undrar jag varje gång jag är här. En gigantisk mack, apoteket, fram till kvarteret där jag bodde i två år av mitt liv. Mellan 27 och 29 (och ett halvt för att vara exakt). Portugal 71, torre 5. Vi bodde på 15:e våningen i ett av de gamla 21-våningshusen från teknikoptimismens 70-tal. De enda här med centralvärme.

(Jag tar bilder med mobilen men är för tekniktrött för att lyckas ladda upp dem.)

Och jag blir inte klok på tiden. Småbutikerna är kvar, tidningskiosken, Unimarc och Santa Isabel, Universidad de Chiles arkitekturinstitution, tvätteriet, parken där vi spelade innebandy. Jag är inte kvar, jag lämnade för sju år sedan, nu är jag tillbaka, sedan åker jag igen. Lämnar man ett avtryck på en plats, lämnar platsen ett avtryck i oss? Spelar det över huvud taget någon roll att jag sov i det där sovrummet med fönster mot kusten nästan varje natt i två års tid? Att Storebrors livsresa startade där?

Jag tänker att jag ska plåta alla hus där jag bott i mitt liv och sätta upp dem på väggen hemma i Sickla. En exposé. Det skulle kanske ge ett sammanhang. Spelar sammanhang någon roll?

Nu sitter jag på GAM, Centro Gabriela Mistral, det som förut var Diego Portales och där jag en gång lyssnade på Michelle Bachelet när hon invigningstalade på en konferens om "reproduktiva rättigheter", alltså abort och preventivmedel. Det var innan hon blev president. Framför ögonen mitt gamla hus.

Är jag nostalgisk? Är jag inte nostalgisk?

Måndag

2012-02-14T01:49:00.003+01:00

Oklart om avlusningen varit effektiv, orkar inte ens tänka på om jag har löss själv. Jag som delar kudde med Lillasyster. Så fort jag börjar tänka på det kliar det.

Tre lugna dagar, rastlöst lugna. Jag är van att räkna livet i prestationer. Det är onödigt men jag kan inte hjälpa det. I fredags skrev jag 56 rader. I går läste jag 30 sidor i Lasse Bergs "Gryning över Kalahari". I dag intet av något. Men vi skapjade med Sickla! Det var upplyftande. Och jag har lagat mat i helgen, diskat och tvättat. Sorterat leksaker, vi har bytt vatten i poolen.

Och jag gjorde en läxa med Storebror och tog med honom till mallen och åt glass. Barnen behöver organiserade aktiviteter. Vi har lagt ner dagisprojektet, vi letar privatlärare. Storebror vill helst gå på tennisskola, av någon outgrundlig anledning.

Dygnsrytmen är nu fullständigt chilensk och anpassad till sommarlov. Vi åt middag klockan 21, nu är klockan 22 och barnen har någon sorts show för sig med en re-mix av "Dirty dancing"-låten. För en stund avbruten för ispåläggning sedan Lillasyster stupat med pannan i keramikgolvet.

I San Pedro i Atacamaöknen - där jag var typ förra veckan - är det rekordöversvämning. Whitney Houston är död. En dålig barnmage här hemma var bra i dag. Vi väntar på att farmor ska komma tillbaka från Argentina. Dagarna glider i varandra, jag tror att halva tiden här gått nu, kanske är det lite mer.

Jag är så hemma i Chile att min nyfikenhet är borta, liksom min storögdhet. I morgon, då ska jag skriva på biblioteket igen.

Motgångarna, hittills

2012-02-11T06:09:00.002+01:00

När man ligger där i poolen och flyter kan man tro att allt är frid och fröjd här nere. Att det är soligt hela tiden. Det är det inte.

Vi är på väg in i andra halvlek av vårt Chileäventyr och i morse sa jag till mig själv att nu är det dags att få lite lugn och ro. Lite hängmatta och långa skrivdagar på biblioteket (Centro Gabriela Mistral är min nya favorit). Disciplinerat flow, tillfredsställelsen i uthålligheten. Kanske läsa lite fler än två av de typ tio böcker jag har med mig ner hit. Som jag på allvar trodde att jag skulle hinna läsa.

Några av de saker som har hänt hittills, bland annat:
1. Juice i datorn.
2. Misslyckad och dyr reparation av samma dator.
3. Lätt anhörig-härdsmälta på grund av modern familjebildning och katolicism (alla mår bra, tack så mycket).
4. En onödigt blöt grillfest, när småbarnsföräldrar tror att de kan dricka lika mycket vin som när de var 20.
5. Falskt spindelbett på Lillasyster med tillhörande sjukhusbesök (det var nog en mygga).
6. Ett dagisäventyr som började bra men slutade i akut Storebrorsprotest samt punkt 8.
7. En veckas frustrerat arbete med inbjudningskort som sinkades av A) Trasig dator. B) Brist på snyggt papper i typ tio pappershandlar. C) Slut på bläck i skrivaren.
8. Och så dagens crecendo: Löss. Jag hade aldrig sett löss, nu har jag sett väldigt många på Lillasysters huvud. Jag var cool ända tills jag såg dem. Sedan låtsades jag vara cool fast jag egentligen var helt desperat. Tvätta alla lakan och handdukar i varmt vatten och lägg gosedjur i plastpåsar i två veckor, står det i avlusningsinstruktionen. Här tvättar alla alltid i kallt vatten och hur ska Lillasyster kunna leva utan sin docka i två veckor?

Men annars är allt bra. Om löss inte räknas som en sjukdom så är alla i alla fall friska.

Fler saker jag älskar med Chile

2012-02-06T18:13:00.003+01:00

Kravlösheten.
Simond´s Baby Care hudlotion som har för mycket parfym för bäbisar men funkar utmärkt för mig.

Saker jag älskar med Chile

2012-02-04T22:48:00.002+01:00

Mig själv som jag är här: Rappare, roligare, gladare, lugnare, mer originell.
Bullriga familjen och alla dess förvecklingar.
Café con leche på morgonen.
Växelkursen som gör att jag kan unna mig.
Sommarvärmen som aldrig tar slut.
Empanadas de queso.
Att alla pratar med alla inklusive med mig.
Att man får fråga ur andra människor utan att de tar illa upp.
Äta once (kvällsfika) vid sju med nyhandlad marraqueta (bröd) och avokadoröra.
Naturen i extralarge: Anderna, vulkaner, öknar, storskogar och världsvida vyer.
De sena vanorna och att ingen vaknar frivilligt före nio.
Färskpressad fruktjuice.
Att jag blir smalare av sig själv här.
Att jag kan prata slang och folk tycker det är charmigt.
Machas à la parmesana.

Sommarhit nr 2

2012-01-26T13:19:00.002+01:00

Den här sommaren lyssnar vi också på "Mosa mosa asi voce me mata" med M Teló - resten av tiden.

Sommarhit nr 1

2012-01-26T13:17:00.001+01:00

Den här sommaren lyssnar vi på "Tengo tu love" med Sie7e - en miljard gånger.

Spanskan och det sociala

2012-01-25T15:01:00.005+01:00

Lillasyster har haft en trotsig höst, nu är hon som förbytt. Charmig, humoristisk, älskad av alla. Hon äter som en häst, tömmer alltid tallriken. Det är väl en tillväxtperiod.

Storebror har det lite kämpigt, mäter sig i barngrupperna, kännner sig lite udda i konkurrensen om en plats. Jag tror det är vad det handlar om. En social medvetenhet som kommit med åldern. Han förstår att han inte pratar flytande spanska och medan Lillasyster tar det som det är, hon är i det som erbjuds, så kan han jämföra. Och när han inte förstår instruktionerna i en lek, backar han undan. Jag försöker säga att han är en superhjälte som gör det här, att jag förstår att det är svårt.

Utveckling gör ont ibland.

Jag skriver, försöker få det att gå framåt. I går satt jag på biblioteket, skrev effektivt i flera timmar. En bra miljö. I natt sov jag dåligt, Lillasyster sov oroligt, nu är jag hemma i stället för på lokal. Ska bädda rent sängen, sådant som måste göras var man än är i världen.

Kampen för en fungerande infrastruktur

2012-01-20T04:25:00.004+01:00

Efter tre dagars försök att skriva på en stationär dator som stängde av sig själv varje halvtimme, och efter ett mejl från mac-reparatören som lät meddela att importen av det nya tangentbordet försenats med ytterligare en vecka, så gick jag och köpte mig en ny dator. En pc, eftersom macarna är dyrare här än hemma och pc:arna kostar en bråkdel. Jag har hållit på och datastrulat i över en vecka och nu är jag så vansinnigt trött på att ödsla energi på tekniken. Nu måste det bara fungera. Jag tänker bara funktion. Skrivmaskin med internetanslutning.

Jag köpte en netbook på rea på en outlet och den är faktiskt ganska söt för att vara en pc. Jag har inte fått in något vettigt skrivprogram i den ännu, men just i detta nu halvligger jag i sängen i La Florida, bredvid mina två lugnt sovande barn, och jag har lyckats koppla upp mig med mitt lånade mobila bredband.

Snart har den tredje veckan gått. I kväll spelade Storebror sin tredje match i en lokal turnering här i barriot. De förlorade med 11-0, men han var ganska glad ändå i sin Sickla IF-tröja.

Jag började skriva den här veckan, några trevande sidor. Det är givande att arbeta.

Jag och skärmen

2012-01-17T16:13:00.003+01:00

Utsövd, frisk, full med kaffe, ensam i en lägenhet, med en fungerande dator. Om jag skrivflyr nu är jag en fegis.

I går kväll tittade jag på tv, ett program på Chilevision där kvinnor tävlade om möjligheten att få "göra om sig" - medelst plastikkirurgi. För två "blev drömmen om en förändring sann" och de fick en extreme makeover under kniven. Och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.

Länge leve svensk public service. När jag bodde här nere hade vi ingen tv. Nu minns jag varför. Det är verkligen uselt. Och Storebror pratar mycket ingående om en jättebra tandborste som han sett på tv.

Tjuvar och badgäster

2012-01-15T16:52:00.003+01:00

En dator full av smoothie skulle kunna vara en utmärkt ursäkt för att láta bli att försöka skriva. Men den ursäkten är för genomskinlig. Folk skriver ju böcker för hand. Köpte ett usb-minne i dag, samt en plastmapp. I varje gathörn finns det internet, pà Lider kostar en netbook tvá papp, halva släkten har datorer att lána ut tills jag fár ordning pá min egen. I morgon är det tvá veckor sedan vi for, nästa vecka är jag barnledig. Tänkte parkera mig inne i stan.

Vi har varit och badat i pooler tvá dagar i rad nu, barnen börjar bli pepparkakor. I gár var vi pá Parque Aquatico i Parque O´Higgins. Gratis inträde för Santiagobor. Folkligt, som man säger här. Jag enda gringan sá lángt ögat nár. Mitt och barnens svenska babblande väcker nyfikenhet. I kön till hoppborgen utspelade sig följande konversation mellan mig och ett par killar i 15-ársáldern:

- Varifrán kommer Ni?
- Frán Sverige.
- Tycker Ni om Chile?
- Ja, mycket.
- Men det är ju mycket kriminalitet här.
- Det finns kriminalitet i Sverige ocksà.
- Men inte lika mycket som här, va?
- Nej, det kanske är mer här, men Santiago är ju en mycket större stad än Stockholm.
- Jag har en kompis som brukar àka till Sverige och stjäla.
- Har du?
- Ja, han har varit där flera gánger.
- Hur gammal är han?
- 18.
- Hur funkar det? Betalar de hans flygbiljett dá?
- Ja och sá fár han pengar.

Sedan var det dags att hoppa lite.

Värdsliga saker

2012-01-13T16:22:00.004+01:00

Bloggar på telefonen. Datorn blev full med smoothie. Det var inte mitt fel men det är mitt problem och jag tar ansvaret vuxet om än surt. I förrgår var det en katastrof, i går en tröttsam grej, i dag känner jag att det har potential att bli en anekdot. Vad gör det om hundra år liksom? Alla mår bra, vi utvecklas. Min omedelbara instinkt är dock att det var bättre förr när det inte fanns några datorer. Men då glömmer jag ju bort att jag inte skulle ha suttit här på detta airkonditionerade vägfik vid Vicuña Mackenna paradero 21 och bloggat via wifi på min telefon.
Skrev ut mina texter från augusti idag (ordentligt backupade), nu ska vi ska åka och bada.

I södra hemisfären

2012-01-10T17:50:00.003+01:00

I Santiago, Chile lindo.

Det är tisdag och vi kom hit för en vecka sedan. Det finns så mycket att säga att jag har svårt att samla mig för att säga någonting. Men jag försöker. Bryta isen. Bildligt, inte bokstavligt, vilket är en av detta halvklots stora fördelar så här års.

Konceptet: Skippa den svenska vintern och byta den mot en sydamerikansk sommar. Vila, helt fräckt utnyttja stora tjocka chilenska släkten som barnvakter för att få tid att skriva, och få fart på barnens spanska och ytterligare grunda deras chilenska identitet.

Två år har gått sedan vi var här sist. Då var Lillasyster två och slutade med blöjor. Nu är hon fyra och Storebror är sex. Det är deras tredje resa hit och det blir kanske den sista långa resan på ett tag för i augusti börjar han i ettan. Vi stannar i tolv veckor, till i slutet av mars. Jag är stolt över att ha lyckats ta mig hit vartannat år sedan de föddes, helt enligt plan.

Så sa det floff och så hade första veckan gått.

Den har vi ägnat åt acklimatisering. Det vill säga lagt oss efter midnatt och sovit till elva. Vi har fross-ätit. Barnen har lekt och lekt med kusinerna. Spelat schack och uno, ritat och lekt med lera. Vi har badat i plastpoolen hos Mimi och Tata, i Ministero de Obras Públicas-poolen i Las Vizcachas och i den nybyggda poolen hos Tía Yoyi i Lo Prado.

Det jag längtar efter när jag inte är här är människorna och maten. En kusin har fixat biljetter till ett gratisevenemang vid Vattenparken i Parque O´Higgins på lördag. Vi blir 17 personer. Hos barnens farmor och farfar är det alltid folk. Och barnen är så stora så de roar sig själva. Medan jag ligger i hängmattan och dricker kaffe och läser bok. Så var det inte förra gången. Så hängde Lillasyster mig i kjolarna de första veckorna. Och när jag åkte någonstans blev hon ledsen. Nu vinkar hon glatt hejdå och fortsätter med sina projekt.

För oss är livet enkelt här. Kjol och linne och floppy-tofflor. Solong galonbyxor.

Nu har farmor lagat lunch och kusinerna har dukat. Jag skriver mer sen. Listan som Storebror har gjort över saker som är annorlunda i Chile till exempel.

Vuelvo al sur

2012-01-01T23:30:00.003+01:00

Två av tre resväskor är packade. Återstår min egen. Alla nojor man kan noja över har jag redan hetsat upp mig för. Jag har passerat samtliga problemscenarier man över huvud taget kan tänka sig. Innan de hänt.

Resfebern har varit kopiös inför det här Chileprojektet och jag begriper verkligen inte varför. Jag tippar på medelålder och generell stress. Extremt onödigt.

För egentligen är det ett privilegium jag har framför mig.

I morgon reser vi till Chile igen. Tredje resan med barnen, två år sedan sist. Tre månader av tid ihop och egen tid, mitt i den södra hemisfärens högsommar. Lillasyster, Storebror, jag och deras pappa.

Vi vuxna hör redan hemma där. Vi vill att barnen ska få känna starkare att de här hemma där.

Storebror längtar efter att få äta hur många avokadomackor han vill. Lillasyster vill ha melon i stället. Jag vill ha en hängmatta och en storfamilj.

Återkomsten

2011-12-04T22:31:00.003+01:00

Under novembers hackerpanik ändrade jag alla mina lösenord. Sedan gick jag in i stresskoma. Nu har jag lagt en halvtimme på att försöka komma ihåg mina nya lösenord. Förgäves.

Men. Tada! Här är jag ändå. Fryntligt nyglöggad och med nerräkningsklockan i gång.
Om fyra veckor åker vi till Chile. Det om inte annat kan ju vara värt att blogga om.

Arbete

2011-10-30T21:58:00.002+01:00

Jag arbetar mycket, så jag har skalat ner för att balansera. Därför bloggar jag nästan aldrig. Men allt är okej. Inte ens krisskakningarna i tidningsbranschen kan rucka mitt välbefinnande.

Och för övrigt är Yarden en utmärkt bok.

I mitt anletes svett

2011-10-29T14:25:00.000+02:00

Två av tre land grävda nu.

Kortslutning i september

2011-09-26T22:15:00.003+02:00

Jag är allvarligt trött typ hela tiden. Det är en konst att hålla balansen. Kompenserar med att köpa mer hushållsnära tjänster och strunta i disken. Lägger mig allt tidigare. Men jag cyklar! Och jag är stolt mamma till en fyraåring som i går hade sitt första alldeles egna kalas! Och en sexåring som just nu provsnurrar allt han ser för att testa om de funkar som Beyblades. Och i sexåringens liv är det mesta coolt, fett och ägigt. Medan jag tänker att schack och scouterna kanske vore någonting att satsa på.

Hinner ingenting

2011-09-18T13:33:00.001+02:00

Bestämmer mig för att satsa på en samodlare.

Yes!

2011-09-17T19:30:00.001+02:00

Kalas

2011-09-03T14:04:00.002+02:00

Friidrotts-VM, Emma Green Tregaro exploderar aldrig och drömmen faller. Jag vilar, jag förtjänar det och det är en skön känsla. Jag är i ett nytt jobbsammanhang och det är en spännande värld där ute. Här inne fungerar inte ventilationen, jag har av en outgrundig anledning just i dag lyckats rensa ett avlopp som jag struntat i i flera år. Diskhögen har växt till ett berg som jag nu ska bestiga. Innan jag sätter mig på min cykel och far på diverse kalas i septembersolen.

Storebrors första läxa

2011-08-28T21:22:00.001+02:00

Ord på S.

På Dieselverkstaden

2011-08-24T13:29:00.002+02:00

Skriver, om än med stor tröghet. Tror att jag snart borde börja tala om mitt projekt med några andra utvalda för att få nya ingångar och tankar. Träffar folk på fikor, luncher och middagar. Känner mig som en del av en gemenskap där jag bor. Det är en mycket skön känsla.

Mad Men-tider

2011-08-18T12:35:00.004+02:00

Jag har ägnat kvällarna åt att se på Mad Men i stället för att läsa. Åh, vad jag tycker om den tv-serien. Jag har guldstunder i soffan med te och choklad och de där typerna på Sterling Cooper i New York. Peggy, Pete. Don Draper med sitt stenansikte och svala, svala Betty i sin stillastående hemmafru-mardröm. I förrgår tittade jag klart på andra säsongen, jag har två säsonger kvar att se, men de ska spela in tre till, skriver Wikipedia. Av The Wire har återstår bara den femte. Det är inga böcker, men det är ett berättande på mycket hög nivå. Jag är djupt imponerad av dem som skrivit och producerat de där serierna. Respekt.

Smiter men fångar in mig igen

2011-08-15T15:11:00.003+02:00

Jag sitter på Dieselverkstaden och den här miljön gör mig gott. Alla försök att skriva hemma har misslyckats. Jag fastnar i annat då, det är mycket tydligt. Å andra sidan får jag då en hel del annat gjort. I dag beställde jag en säkerhetsdörr, jag har förgäves försökt ringa in min borttappade orange kalender och jag kastar pö om pö saker i grovsoporna.

Så jag måste sitta utanför hemma, i skrivmiljö. Och jag fortsätter att försöka. En del dagar blir det ingenting av, på grund av barn och dålig karaktär. Men ibland, som nu, blir det någon timme. Och mycket snart ska jag ge mig själv en anledning att besöka Kungliga bibliotekets mikrofilmssal. Vilket underbart ställe! Jag minns med stor stor glädje mina dagar framför andra mikrofilmsläsare: Carolina Rediviva i Uppsala, VLT:s tidningsarkiv i Västerås. Och det är när jag tänker på det som jag minns att jag haft arkivarie på min tänkbara yrkeslista.

Bokläsandet går trögare. Läser inte ut några böcker längre, har inte läst en sista-mening sedan i början av juli (och då har jag ändå haft semester hela tiden sedan dess). Läser just nu (fortfarande) Anna Karenina (avancerar ingenting), Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk", Jesper Juuls "Här är jag! Vem är du?" och Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Samt A.A. Milnes "Nalle Puh" för barnen. DET är enbart lycka.

På sistone har jag tänkt en del på mitt samhälles ständiga jakt på upplevelsekickar. Går allting bara ut på att man ska göra saker efter vilka man kan säga "Det var jättetrevlig!"? Jag tycker det är tröttsamt. Jag vill hellre jobba.

Skriva

2011-08-10T12:57:00.004+02:00

M sa att sedan hon blev sjuk är, i korta stunder, sinnesintrycken som förstärkta. Det vackra blir tusen gånger vackrare, det svåra blir tusen gånger smärtsammare i korta stunder.

Jag skriver lite nu, lite-lite bara och dåligt, men det är i alla fall vad jag gör.

Lyssnar under tiden på slumpvis utvald musik på Spotify: Maia Hirasawa, Rigmor Gustafsson, Kersti Ståbi, Sophie Zelmani, Mumford & Sons.

Saker att vara tacksam över

2011-08-10T12:18:00.000+02:00

Att jag har en storskog runt knuten.

Nu börjar jag

2011-08-01T14:30:00.004+02:00

Jag har landat på Dieselverkstaden. Nu börjar jag mitt första allvarliga försöka att skriva något. Det är en urgammal dröm, den har känts lite farlig, för jag har varit rädd för att misslyckas. Så jag har aldrig försökt.

Men jag känner inte så längre. Jag inser att det enda som är viktigt är att jag verkligen försöker.

Jag har inte all tid i världen. Jag har en månad nu och tre månader i vinter.
Upptäcker jag att jag inte kan - då vet jag det. Det är inte ett misslyckande. Det är en seger.

Att inte ha försökt skriva är förmodligen det enda jag skulle ångra före döden.

Folkmusiken

2011-07-31T13:10:00.004+02:00

Jag spelade på en fiol i går för första gången på flera år och det var som att öppna ett stängt rum. Det var underbart att komma in dit igen. I dag tar jag upp min egen fiol ur sin dammiga låda och koncentrerar mig på hur låtar låter.

Sommaren

2011-07-29T15:24:00.003+02:00

Om jag inte hade blivit av med jobbet skulle jag ha haft min sista semesterdag i dag. Nu känns det helt otänkbart. Är det bara för att jag har ställt om mig? Jag är inte färdig med min ledighet än. Jag behöver mer. Och jag får mer, en sådan tur i oturen.

I går kom vi hem från Hälsingland. Ett tag velade jag kring ifall jag skulle åka dit överhuvudtaget. Nu hade jag kunnat stanna flera veckor till. Så där har det faktiskt varit hela sommaren: Jag har tänkt att det skulle vara skönt att stanna hemma, vi har farit iväg en vecka, väl borta har jag tänkt att det vore skönt att stanna ett tag till. Vi har farit hem. Det har varit skönt att vara hemma. Vi har farit bort - det har också varit skönt. Sannerligen vore det värre om det hade varit oskönt överallt, men för velandet gör det inga under.

Semester är en svår sak för velande människor. Som vanligt har jag brottats mellan följande beslut: Stanna hemma? Åka till rötterna i Hälsingland och sätta oss i skogen och leva på på landet-liv? Åka till något helt nytt ställe? Åka ensamma? Åka tillsammans? Åka till släkten?

Summa summarum blev det som ifjol, med några små förändringar. En vecka hos bror/kusiner på skånska stränder, drygt en vecka i stan, delvis barnledig, drygt en vecka vid rötterna i hälsingeskogen, med bror, god vän, annan bror i tur och ordning. Och nu barnledig i stan igen.

Till skillnad från förra året har jag inte renoverat på min barnlediga tid i år. Jag har städat lite skåp, men också ätit krogmat (Babylon, Svejk, Strand, Thang Long Pho) och suttit på uteserveringar med vänner. Och promenerat en del. Och odlat min kolonilott.

Jag har sett några avsnitt av Mad Men, första säsongen och läst drygt 200 sidor i Anna Karenina. Jag har fått upp tre abborrar och en mört och rensat abborrarna själv. Och jag har badat i Sickla sjö, Skälderviken, Storsjön och Hennansjön. Samt i bassäng på Vejbybadet. Barnen är bruna som pepparkakor och jag vill faktiskt inte att den här sommaren ska ta slut.

Mina stockholmska semesterdagar

2011-07-16T14:23:00.003+02:00

Mitt barnlediga upplägg är följande: Sova tills jag vaknar av mig själv, typ 10. Läsa "Anna Karenina" i sängen, till typ 11. Eventuellt duscha. Äta frukost och läsa tidningen i urval (eftersom rubbet är mig övermäktigt nu när jag har båda morgontidningarna). Slå på datorn, välja ut en sommarpratare (i går Mark Levengood och Torgny Lindgren, nu Ville Virtanen). Röja i lägenheten, sakta sakta, skåp för skåp. Äta när jag blir hungrig, dricka kaffe när jag blir sugen. Framåt sen eftermiddag göra mig i ordning för att ge mig iväg till stan. Duscha om jag inte redan gjort det. I torsdags åt jag på Svejk (bra som alltid) med H, i går åt jag på Thang Long Pho (gravt överskattat) med S. Det är ett bra upplägg, det håller i några dagar.

Blir lugnare för var dag, drabbades bara av beslutsångest kring datumen för vår hälsingevistelse och bokade till slut för hundra spänn om för att åka en dag tidigare.

Motvals

2011-07-15T14:58:00.002+02:00

Varför går jag i gång på att leva på tvärs med majoriteten?

Jag tyckte verkligen om att jobba skift och oregelbundna tider, jag led aldrig av att åka till jobbet när andra var lediga. Jag reser helst när andra inte gör det. Jag tycker om att vara i Stockholm nu när andra är på landet. Jag njuter av tanken på att jag kommer att vara i högsommaren på andra sidan jorden i vinter. Jag vill klara av att stå för att jag är ointresserad av inredning och mode. Jag tycker det är okej att bo i höghus fastän jag har småbarn. Jag har inte saknat en bil förrän i år.

Jag ska börja röja nu. Motarbeta min hamstringsgen och kasta/sälja/ge bort all skit som trängs i skåpen. Jag ska motarbeta eventuell nostalgi. För nostalgi suger.

Bilden av hur det växer

2011-07-15T14:18:00.001+02:00

I stället för att röja har jag nu (äntligen!) laddat upp en miljard bilder på Livet på lotten, min trädgårdsjournal.

En dag i juli

2011-07-15T13:07:00.003+02:00

Hemma i Stockholm, sover dåligt på nätterna. Efter att ha promenerat på Söder i går kväll (bilden) med en panerad ost från Svejk i magen, for jag hem till min barnlösa lägenhet och såg de tre sista avsnitten av The Wire, fjärde säsongen (den bästa, för övrigt).

På ett mycket nyttigt och nödvändigt sätt kommer livet nu ikapp mig, jag grubblar lite och det är bra. Det är bättre att gå hand i hand med livet än att bli jagad av det.

På femte dygnet hemma har jag kommit så långt i avslappningsprocessen att jag tvättat vardagsrumsmattan och ringt ett firma som säljer säkerhetsdörrar. Saker jag aldrig hunnit till annars. Mentalt är jag fortfarande inställd på stress, press och katastrof. Yttrar sig i ytliga andetag och rastlöshet. Jag påminner mig om att jag inte måste göra någonting egentligen, om jag inte har lust. Jag har stort hopp om att stresstillståndet kommer att ebba ut. Jag försöker ha stor respekt för mig själv och det liv jag lever. Min vardag är tuff, jag gör så gott jag kan, barnen verkar hyfsat harmoniska. Vi älskar varandra.

I förra veckan började Storebror simma - under ytan precis som jag själv i Hennansjön, Norra Hälsingland, för många år sedan. I går, i Sickla sjö, simmade han sina första meter med huvudet ovanför! Och det var alldeles, alldeles underbart att se!

Årets Pettsson-pjäs

2011-07-11T13:11:00.000+02:00

Hembygdsparken, Ängelholm

På liten utflykt

2011-07-10T15:33:00.000+02:00

Idag ska A visa Lillasyster sitt dagis.

Äntligen vid Skälderviken

2011-07-07T00:09:00.000+02:00

Nu går jag i sommaren ut

2011-07-02T14:32:00.002+02:00

I dag är min första dag på semestern. På grund av uppsägning blir den extra lång. Det finns ju som bekant alltid en framsida av myntet. Den 1 september börjar jag jobba igen, på en annan tidning. Till dess tar jag bara hänsyn till mig själv och mina barn. Jag har ännu inte fattat det, men sakta börjar det kännas alldeles alldeles underbart.

Sista tidningen

2011-06-26T22:14:00.002+02:00

Jag blev ju av med jobbet. Det fina fina jobbet, på den fina fina tidningen. Här några ord från oss, som publicerades i torsdags. I morgon vaknar jag till den allra sista veckan på redaktionen.

Morfar, barnen och abborrarna

2011-06-26T22:03:00.002+02:00

Fisken, den vi åt till lunch idag.

Morfar och skalbaggssamlingen

2011-06-26T21:54:00.003+02:00

Vi for till Ljusdal och firade midsommar. Var sociala, träffade släkt. Stod i ösregn - verkligen ösregn - på Hembygdsgården och såg folkdanslaget resa midsommarstången. Åt jordgubbar tills vi tröttnade. Det var bra. Jag glömmer liksom bort att jag kommer därifrån - tills jag åker och handlar på Coop Extra (det jag fortfarande kallar Domus) och folk hejar på mig, och jag blir stående vid ostdisken för att prata med folk. På Hembygdsgården gick det inte att prata, det ösregnade för mycket, men jag såg folk efter folk som jag skulle ha pratat med om det inte hade varit för regnet. Och då räknar jag inte dem som hejar på mig som jag inte känner igen.

Jag tror att det känns bra att känna att jag kommer någonstans ifrån. Men ibland känns det sorgligt också. På ett antal olika plan.

Storebror spanade efter en hackspett, farmor vägrar tappa gnistan fastän hon har ont, vi metade i Hennan och fick 13 fina abborrar.

Och innan vi for ditupp klippte jag mig och skaffade ett jobb.

Våga vägra lämna lägenheten

2011-06-19T21:05:00.001+02:00

Det var mycket länge sedan och det var mycket välbehövligt: i dag har jag varit hemma hela dagen och en stor del av den har jag legat i min säng. Medan regnet föll utanför fönstret.
När gjorde jag det tidigare? Varför har jag inte gjort det? För att jag hamnar i måste-passa-på-loppen när jag är barnledig. Måste passa på att städa, tvätta, diska, handla. Måste passa på att träffa folk. Måste passa på att ta mig iväg, jaga nåt bättre. Är dessutom rädd för ensamheten.
Jag sket i det i dag.
(Populär)kultur jag konsumerat i stället:
Vi läser.
DN.
Your life.
Mama.
Björn af Kleens "Jorden de ärvde".
Samt avsnitt fem och sex av "The Wire", fjärde säsongen.

Smälter bergochdalbaneveckan på Babel

2011-06-18T15:25:00.001+02:00

Eftermiddagsklubba på redaktionen

2011-06-17T13:55:00.000+02:00

Sommarprojektet

2011-06-16T19:36:00.001+02:00

Det var det

2011-06-13T18:01:00.000+02:00

Livets vändningar: I dag blev jag av med jobbet.

Kalashelg

2011-06-11T11:40:00.003+02:00

Livet rullar på, jag hinner inte riktigt med mentalt. Stod och tittade på barnens vintervantar i hallen i går, de jag inte hunnit plocka undan, och jag kunde inte riktigt ta in att det är juni och högsommarvarmt. Duckar under studentflaken när jag cyklar från jobbet och hoppas att jag inte ska få en öl i huvudet.
Premiärbadade förra helgen i Sickla sjö.
Har lyckats hålla ordning på lotten - det är fint där! - men hemma är det rätt kaotiskt och genomskitigt. Prioriterar bort och får dåligt samvete.

Den här helgen är en kalashelg. Strax åker vi till S på Lidingö, i morgon är Storebror bjuden på 6-årskalas.

Jag har bokat tågbiljetter till Ljusdal i midsommar och till Skåne första semesterveckan. Borde fixa nytt pass för att kunna spontanåka någonstans på min barnlediga tid. Försöker tränga bort alla former av "borde".

Och nu tänder jag grillen

2011-06-04T13:49:00.000+02:00

Klämmig dag

2011-06-03T14:27:00.003+02:00

Barnen och jag är överens om att sommaren har kommit nu. Deras pappa hoppar på kryckor efter ett skadat knä och vi väntar med spänning på ortopedens utlåtande. Lillasyster har ett infekterat skrubbsår på sitt vänstra knä som bekymrar mig lite, badsäsongen är ju på gång, jag vill att det ska läka ut NU, jag vill inte ha in några JÄVLA BAKTERIER i hennes lilla kropp. Jag vill inte behöva handskas mer med kompresser och alsolsprit mot hennes vilja.

I dag är en jobbdag, men det är en klämdag och därför läge för uppsamling. Det är skönt att få. Städa skrivbord, skriva rapport, sortera kvitton (och äta glass).

Jag cyklade sakta till jobbet i dag. Jag måste ta hand om mig innan kroppen tvingar ner mig på knä. Välkommen tre dagars helg, välkommen solen. I morgon var en skitdag, i dag har varit bättre. I kväll grillar vi kanske i parken om jag hinner handla grillgrejer.

Jag har satt ner foten för första semesterveckan. Det fick bli tradition: Vi drar till Skåne, nu är det bokat och klart.

Strandpremiär

2011-06-02T20:02:00.000+02:00

Vi skulle till parken men hamnade på stranden. Utan badkläder, utan hinkar, utan handdukar. Men barnen sysselsatte sig medan jag tittade på. Jag känner mig dränerad på energi och jag är en hopplöst tjatig och neggig mamma nu. Jag räcker inte till, jag gör det jag ska (idag frukost, diska, fyra tvättar, handla mat, handla sommarskor till barnen, till frisören med Storebror, mellanmål, middag, tvätta skrubbsår, klippa naglar, natta, diska mm), men det finns ingen kraft över till lust och till närvaro. Och den känslan suger.

Kusinhelg

2011-05-27T22:34:00.003+02:00

Jag klippte gräset i kväll och grävde lite. Och det är något med den där platsen som får mig att må bra. Odling som terapi, klart det finns något där. Jag gillar långsamheten, växtkraften, det tydliga resultatet av jobbet, att jag får skita ner mig lite.

Galna maj håller på att övergå i vackra maj. Stressen har lagt sig, livet är under kontroll, jag känner mig inte så jagad. Jag kan se vad som finns runt mig.

I helgen ska jag vara med min familj. Hela den svenska delen. Barnen kommer att springa runt och leka och vara lyckliga med sina kusiner. Det blir härligt.

Och plötsligt en vabb-dag

2011-05-24T11:14:00.004+02:00

Jag kom upp på banan igen. Läget under kontroll, tillvaron ljusare. Gick ut spontant och hamnade på Judit & Bertil med Klint-Olle och folk hemifrån. Kände att jag hörde till. Fyllde 36, röjde lite hemma (balkongen, under badkaret, fönsterputs, sånt), och åt fish 'n chips på Boule & berså med vänner som vill mig väl. Cyklade runt i stan med en presentkruka lavendel i en påse på styret och planterade den sedan på lotten.

I går jobb, men när jag hämtade Storebror spelade han inte fotboll som han brukar utan satt på en bänk och frös. Sedan försvann all hans energi och väl hemma hade han hög feber. Han kan nog inte minnas själv att han haft sådan feber någon gång. Han var skärrad över det, ledsen. "Är jag sjuk nu, mamma? Kommer jag att vara sjuk i morgon också?" Ja, det kommer du nog. I dag har vi fått dra ur kontakten till livet och sätta det på paus. Just i dag, när han skulle på finutflykt till Nyckelviken.

Vi gör saker långsamt, jag passar på att vila och läsa jag med. Nu ska vi läsa "Kurt kokar skallen". Och han är bättre, sa i morse: "Vad härligt, mamma, att vara ledig!"

För övrigt: Önskar mig skrivtid, eftertanke-tid, umgängestid, kravlöshet och tvåsamhet. Önskar mig sammanhang där jag får vara precis som jag är, helt närvarande, och inte tänka alls på hur det borde eller jag borde vara.

Lillasyster har körkonsert

2011-05-22T15:49:00.000+02:00

Rabarber någon?

2011-05-18T20:29:00.001+02:00

Bara för mycket

2011-05-16T21:30:00.003+02:00

Sammantaget har det blivit för mycket. I går fick jag en magont-attack som fick mig att spy och nästan svimma. I dag är det bättre.

Jag tror det är magkatarr. På grund av stress. Maj har varit en galen månad hittills. Alla varningslampor har blinkat.

Jag försöker sänka kraven, downsiza, skala bort, tagga ner. Men när trycket ökar på alla fronter samtidigt – som i maj – då är det nästa omöjligt. Och jag jämför mig alltid med välbeställda kärnfamiljer. Som kan lämna ett barn hemma med den ena föräldern, medan den andra tar bilen och skjutsar till en fotbollsträning och sedan svänger in och handlar lite mat på vägen hem till det välrenoverade hemmet. Eller ringer mormor när det kör ihop sig.

Jag har inte de förutsättningarna.
Livet står inte och faller med det.
Men det blir lätt för mycket.

Vi har det fint i parken

2011-05-09T17:27:00.000+02:00

Vi är ju sommarmänniskor, jag och Lillasyster.

Årets första paj på egna rabarber

2011-05-03T18:53:00.000+02:00

I påsk lever vi på lotten

2011-04-24T17:16:00.001+02:00

Eventuella läsare hänvisas till trädgårdsjournalen.

Välkommen påsken

2011-04-18T19:36:00.001+02:00

Vi är redo nu.

Första fotbollscupen

2011-04-09T22:32:00.009+02:00

Älta en kylig, blåsig dag i april.

Dagens korrfel

2011-04-08T17:46:00.001+02:00

Fotbollsmorsa

2011-04-06T21:20:00.001+02:00

I måndags stod jag och Lillasyster och frös vid Nacka IP. Det kändes fint på nåt sätt. I dag kompenserade jag med att köpa ett par stövlar till mig själv med alldeles för hög klack. Sedan fixade jag min och Storebrors cyklar. I morgon inleder jag cykelsäsongen. Om min just nu strulande mage medger det.

Dagens treåring

2011-04-03T22:50:00.004+02:00

Vi har börjat läsa kapitelböcker. En helt ny värld har öppnat sig. Vi började med Erlend Loes "Kurt och fisken" och "Kurt blir elak" och i kväll läste vi ut Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang".

Den är ju ganska galen, på alla möjliga sätt. De har inget tak på garaget utan använder det som bassäng, har hela ladan full med tigrar, en sängätande giraff på sophögen och en gammal morfar som bor i en tall och äter frön.

Men först i dag, på omkring sidan 101, kom det en ordentlig reaktion från Lillasyster. Loranga och Masarin går in i sitt guldmålade badrum för att äta chokladpudding i smyg för Dartanjang.

Lillasyster: Men man FÅR JU INTE äta på toaletten.

Dagens femåringar

2011-04-03T22:43:00.003+02:00

Häromdagen hade Storebror en kompis på besök efter förskolan. Han visade stolt upp sitt rum.

Storebror: Och vi har en ny säng. Den har min morfar och min mamma byggt.

Kompis: Har de BYGGT den? Fett nice.

Storebror (med vatten på sin kvarn): Och min morfar kan laga vad som helst. Och han kan allting om fiskar. Och han är JÄGARE också.

Dagen före hade jag köpt en ny badkarsmatta på Jysk. Den visade Storebror också upp.

Kompis: Har din mamma köpt den? Då måste ni ha jättemycket pengar.

Senare kom det fram att han trodde att jag hade köpt badkaret.

Tröttis

2011-03-27T12:31:00.002+02:00

Varför är jag så trött hela tiden? Som en dimma av sömnighet över hela min tillvaro. En längtan efter en tupplur. Har övervägt alla eventuella orsaker: pms, sjukdom, depression? Men inget.

Sedan åkte jag buss med en granne i går. Som sedan ett par veckor tillbaka gick omkring och kände sig så oförklarligt trött. Och hennes kompis också. Och - visade det sig - mina kompisar med, och någon kollega.

Det är något med mars. Ljuset är tillbaka. I dag är första sommartidsdagen. Kanske är kroppen i chock.

Högkonjunktur

2011-03-26T16:29:00.000+01:00

Någonstans mellan Gävle och Uppsala

2011-03-23T14:36:00.001+01:00

Mammas semlor

2011-03-22T19:24:00.000+01:00

Åka fort

2011-03-22T15:29:00.001+01:00

Skoterföre var det.

Tji fisk

2011-03-22T15:28:00.001+01:00

Väderomslag, inget på krokarna, vatten på isen.

Slut på vintern

2011-03-21T14:17:00.001+01:00

Vi tänkte spela bandy på IP, men det gick inte, för vintern hade plötsligt tagit slut.

Marsigt

2011-03-20T21:49:00.001+01:00

Det är okej med vinter om det är en solig lördag i mars, plusgrader men gott om snö och man tar snöskotern ner på sjön. Där pimplar upp en abborre eller två, dricker kaffe och äter apelsin i solen. Man tar varken med sig klocka eller telefon och när man är nöjd åker man hem och vilar och man vet att man är ledig dagen efter så väckarklockan kan man också strunta i. Då kan man även jag tåla vintern.

Det är veckorna

2011-03-18T21:49:00.004+01:00

En vecka av stora händelser: Katastrofen i Japan, med tsunami och kärnkraftshaveri, och så Libyen och Khadaffis krig. Jag har fått användning för min smarta telefon och läst nyheter på bussen. Mitt eget lilla liv handlar om rullande rutiner. Fotboll på söndag, Storebrors dataspelsdag på måndag (och ny matkasse varannan vecka), ordentlig matlagning på tisdag, barnledig på onsdag, halvtimmes sovmorgon och papperstidning till frukost på torsdag, sedan barnkören på Dieselverkstaden på kvällen och "vill ni ha pannkakor eller köttbullar?" på bibblans fik. Fredag popcorn och lössläppta läggningstider när det är barnhelg, när det inte är det händer det att jag hamnar i koma i soffan med en pizza fast jag borde träffa folk. Lördag lördagsgodis. Och snipp, snapp, snut - så var ungdomsåren slut.

Men nu packar vi väskorna och drar. För nu tar jag några dagars semester.

2011-03-13T18:08:00.001+01:00

Laxmacka i Hammarbyhöjden. S vet att bulla upp. För det och sällskapet och samtalet är jag tacksam. Nu sitter jag på busshållplatsen på väg till Cirkus och Mia Skäringers show. Det är en konstig känsla, biljetterna köpte vi för nästan ett år sedan, till en föreställning i november. Sen ställde hon in och vi fick boka om. Så här i efterhand får man väl lov att säga att det året gick fort.

Korrekturet

2011-03-13T11:22:00.001+01:00

Fel läge för humoristiska korr-fel. Jag lider lite-lite med DN:s grafiker och nattchef.

En liten stund med mig själv

2011-03-12T17:12:00.000+01:00

Jag och en kaffe på Dieselverkstaden. Jag var lite stressad över att det är en lördagskväll på väg - utan bokningar. Ibland är jag lite rädd för ensamheten när jag är barnledig. Den får mig att känna mig gräsligt singel och så tycker jag ju så mycket om folk. Men så bestämde jag mig för att sluta jaga, gilla läget och umgås med mig själv och min stökiga lägenhet ikväll. Kanske lite med Nam Le, och med datorn. Packade en ryggsäck med dagbok och penna först, gick och kände på kläder i affärerna, handlade vårjackor till barnen och en helt onödig röd regnrock med Hello Kitty-mönster second-hand till Lillasyster. Flanerade på bibblan, inledde min kapitelbokskampanj med att låna Barbro Lindgrens Lorangaböcker och Erland Loes "Kurt och fisken" till Storebror. Samt filmen "Miss Kicki" till mig. Jag har inte så många pauser i mitt liv. Nu har jag en.

På jobbet

2011-03-11T17:25:00.001+01:00

Kreativitet.

Lördagsbandy

2011-03-11T17:22:00.001+01:00

Jag och min smarta telefon

2011-02-27T21:42:00.004+01:00

Jag har ärvt en Iphone av en generös kollega. Det tog mig två veckor att samla kraft för att klättra över den tekniktröskel som jag måste över för att lyckas få den användbar. Förstå hur man sätter i sim-kortet, uppgradera mitt abonnemang med mobilsurf, köpa en sladd till datorn, skaffa Itunes-konto, återställa telefonen till fabriksinställningar, föra över mina kontakter (misslyckades tyvärr delvis) och lära mig så basala saker som hur man knapplåser, stänger av ljudet och skriver sms med å, ä och ö. Jag fick den att fungera förra helgen och jag gör fortfarande små framsteg varje dag. Jag kan kolla Facebook på bussen och skriva mejl på t-banan, men en sak har slagit mig den här veckan:

Mitt liv blev inte annorlunda.
I stort sett är allt som vanligt.

I mina största nojor, när jag kände mig som mest dinosaurig i min tekniknivå där jag vandrade gatan fram UTAN en iphone - då tänkte jag att en iphone skulle förändra mycket. Jag skulle känna mig med, på, rätt. Jag skulle känna mig delaktig i stället för utanför. Kunna slänga mig med rekommendationer om bästa apparna lite lagom nonchalant, koppla på min gps och hitta vägen direkt.

Och nu när jag har en sådan där smart telefon:

Ingenting speciellt.
Samma gamla Ida.
Plopp.

Bara en annan sorts laddningssladd och en valhänthet i själva hanterandet av telefonen, eftersom jag fortfarande skriver sms som en sengångare och dessutom knappt vågar ta fram den ur innerfickan där jag numera förvarar mobilen - nära värmen av min hud - eftersom jag är rädd att den ska frysa sönder om jag har den i fickan.

En telefon är en telefon.
Inget liv.
Mitt liv är inte min telefon.
Mitt liv är mina tankar, mina känslor, önskningar och drömmar, människorna jag älskar.

Min telefon är bara en bit elektronik, plast, glas och metall som underlättar kontakten med dem.

Visst är det sorgligt att det kom som en överraskning?

Dagens treåring

2011-02-20T10:40:00.000+01:00

Hon: Jag tycker inte om Storebrors snopp.
Jag: Varför då?
Hon: Den är så gammal och lustig.

Kören

2011-02-17T17:22:00.001+01:00

Lösningen

2011-02-17T12:59:00.001+01:00

Njuter av det normala

2011-02-15T20:51:00.003+01:00

Saker har satt sig, det har inträtt ett lugn. Jag njuter av jobbet, av att jag och barnen är friska, av det alldeles alldagliga i tillvaron. En god bok (eller nja, "Till sista andetaget", får ingen topplacering), Hanna Hellquists program "Jakten på lyckan" på tv, Linas matkasse-mat, The Wire-kvällar med H.

De senaste veckorna har varit känslomässigt påfrestande för mig. Det var tungt på så många sätt att vara sjuk. Det allra svåraste var att inte kunna ta hand om barnen och tankarna det väckte: Vad händer om jag blir allvarligt sjuk? Vad händer med dem då? Hur skört är livet?

Alla har sitt och flera människor som står mig nära mår dåligt just nu. Jag tänker på dem, vill vara en medmänniska. Jag är inget utan mina vänner. Jag vill vara nära dem jag håller av, jag vill inte vara ensam, jag vill inte att de ska vara ensamma i sin skit. Jag känner mig närvarande, och stark. Jag kan vara en klippa att luta sig mot! En annan gång är det jag som behöver klippan. Så ser livet ut.

Det är en ynnest att känna att livet är lustfyllt. Jag bråkar för mycket med barnen, gormar när jag blir stressad, har svårt att få rutinerna att funka. Men i min familj är vi bra på kramar och på att säga förlåt. Och även i vardagen - med trots och gnäll och tjafs - finns det en stor ömhet och stor kärlek, och jag låter barnen ständigt få veta det.

Jag har ett bra alldeles normalt liv. Jag har mycket att glädjas åt. Nu väljer jag att göra det.

Grubbel, grubbel, grubbel

2011-02-12T23:50:00.002+01:00

Omständigheter har tvingat mig att tänka på vad som är viktigt för mig. Nu och sedan. Det är nog nyttigt, men det är - av oklar anledning - smärtsamt också. Omständigheter ställer saker på sin spets. Besluten är bara mina egna, om dem är jag ensam. Det svåra är inte att veta vad jag vill. Det svåra är att våga stå för det.

Hammarbybacken

2011-02-12T15:16:00.001+01:00

Vinter på kolonin

2011-02-12T14:17:00.001+01:00

Jag frisk, Lillasyster är sjuk

2011-02-08T15:46:00.002+01:00

Jag vill inget hellre än att få jobba nu! Att allt ska få vara som vanligt! Att alla ska hålla sig friska länge, länge. Jag har mycket svårt att hantera den här svajigheten i tillvaron som jag - egentligen för första gången i livet - upplever just nu. Vi har varit oförskämt friska - tills nu. När vi inte längre är det. Det suger.

Luther på axeln. Fräser åt mig.

Vabb

2011-02-08T15:16:00.001+01:00

Pärlplattepaket till den som vill.

Citronkola o choklad

2011-02-05T15:13:00.001+01:00

Lillasysters favoriter. Samt fudge.

Nästan tillbaka

2011-02-05T15:07:00.001+01:00

Och lättnaden när man känner att kroppen återigen börjar fungera. Försiktig lättnad. Märker att jag fortfarande inte riktigt vågar hoppas på att jag slipper bakslag.

Status: Labil

2011-02-03T12:34:00.004+01:00

Jag går ofta omkring och känner mig privilegierad (vilket kan vara svårt att förstå efter att ha läst mitt förra inlägg). Jag uppskattar mycket att jag i princip brukar hålla mig frisk, att jag inte råkat ut för några större katastrofer. Jag brukar vara bra på att se det stora i det lilla och dra ner på takten när jag behöver det.

Men nu har kroppen fullständigt tagit över mitt liv. Jag är inne på sjätte dygnet av sjukdom och det går från det ena till det andra. Fyra dygns feber, allmänt slut och ont i kroppen. I går släppte det onda i kroppen, men en infektion bet sig fast och satte sig - snabbt gick det - i bihålorna. Ajaj. Gick till doktorn, fick penicillin. Bra så. Bara ett par timmar senare vandrade det ut mot högra örat. Lom och bultande smärta. Ajajaj. Och sedan satte bakterierna gasen i botten och attackerade. Från 21 i går var jag ganska desperat. Döden i örat. Motade det med något Spielberg-producerat andra världskrigsdrama där armar och ben flög kors och tvärs på en ö i Stilla havet. Lidande amerikanska soldater, mycket blod. Det hjälpte! Vad är väl en liten öroninflammation mot det! Helskumt, det är min hatgenre av filmer i normala fall. Men nu är inget normalt.

Ringde Sjukvårdsrådgivningen, fick klartecken för en extrados avsvällande nässprej, i övrigt ingen tröst. Försökte sova, med blandad framgång, dock lite på mitt friska öra. Vid 2.30-tiden vände jag mig om och - floff - började klegget rinna ut ur örat. Trumhinnan hade spruckit. Och trycket lättade. Nu är klockan 13, jag fortsätter medicinera, har haft kontakt med min läkare (det låter ändå lite fint: min läkare), men jag har inte tagit alvedon sedan sex i morse och det gör inte ont någonstans. Men det är rätt tjockt i skallen.

Mitt nya normaltillstånd är sjukt. Jag litar inte på att jag kan bli frisk. Jag är labil på alla sätt. Överkörd, genomborrad, misstrogen. Jag kan just nu inte se framför mig att det ska bli som vanligt. En mycket konstig känsla. Jag litar inte på min ork, känner efter så mycket hur jag känner mig att jag inte längre känner hur jag känner mig. Är jag bättre? Är jag bra? Är jag över huvud taget? När kan jag gå ut? När tar jag i för mycket? När kommer nästa bakslag? När kan jag ta hand om mina egna barn igen?

Det här är en av de konstigaste veckor jag har varit med om. Jag ser fram emot att se tillbaka på den.

Jag vill inte vara med

2011-02-01T14:05:00.005+01:00

Det är tufft att vara Ida i dag. Känner flyktinstinkt. Till Chile.

Jag är fortfarande sjuk (kanske lite bättre, men säg det inte högt, för då slår det väl tillbaka) och jag behöver hjälp med allt som ska skötas.

Det är hårt som fan att inte orka ta hand om mina egna barn.

Det är hårt som fan att få bekräftat att jag inte är inbäddad i ett självklart socialt kluster som omfamnar mig och ger mig trygghet och stöd när jag behöver det. Jag måste dra fram det. Jag måste be om hjälp. Det är svårt att be om hjälp. Det är svårt att vara ensam. Det är - fan - svårt att leva.

Ett ensamförälder-liv i ett land och en stad där kärnfamilj är norm och "sköt dig själv och skit i andra" är norm och "inte vara till besvär" är norm.

Det är hårt nu.

Och jag vill - just nu, faktiskt - inte vara med.

En vit månad under ett vitt år

2011-01-31T12:36:00.003+01:00

Jag rumlade för mycket på nyår. Det var plågsamt på alla sätt, inte ens kul medan det pågick. Den goda effekten: Jag bestämde mig - jag har funderat på det förr - för att sluta dricka alkohol ett tag. Tänkte en månad, men ändrade mig till ett år.

Varför? För att jag inte har någon lust längre. Jag vill dansa, men jag vill dansa nykter. Jag vill vara med med hela mig, jag vill ha roligt utan att bedöva mig. Jag vill inte bli inbäddad, utan leva naket, vaket och medvetet.

Först tänkte jag att jag kanske skulle ångra mig, men nu har det gått en månad och det känns rätt. Jag har varit ute flera gånger, senast i fredags, då drack jag alkoholfri öl.

Det enda jag eventuellt kommer att sakna är vin till maten. Men kanske inte ens det.

Feberlandet

2011-01-31T11:17:00.003+01:00

Ute skiner solen, men jag har bara feber, feber, feber. Jag som ALDRIG brukar bli sjuk, som ALDRIG får influensa, eller kräksjuka, och inte barnen heller. Förra veckan jobbade jag den första hela veckan utan vabb, natten mot lördag fick jag hög feber. Hela lördagen hade jag uppåt 40 grader, blev yr när jag reste mig, stapplade till toa, blev rädd. Såg till att en granne fick en extranyckel, hade telefonerna i sängen in case of.

Ensam som fan.

Sedan sov jag hela helgen, när jag inte hade frossa.

Nu är det måndag och jag är fortfarande inte feberfri. Bättre, jo, men inte bra. Det är som ett tryck i huvudet och en stor trötthet i kroppen.

Men jag har kunnat diska i alla fall, läst ut PO Enquist biografi, börjat på Anne Swärd för bokcirkeln. Läst tidningar, skickat tusen sms om logistik hit och dit med barnhämtningar och jobbet och fan och hans moster. Allt det där som GÅR ÅT SKOGEN när jag inte funkar som jag ska. Och jag är dålig på att be om hjälp. Det är som om jag kryper ner i underlägsenhetsställning, hukar med huvudet och skäms. Ber snällt för att få mitt och barnens liv att fungera, skäms mer. Fastän jag ÄRLIGT TALAT inte har något emot att hjälpa andra. Det är ju det som är meningen: att vi är till för varandra. Det kan ju hända att andra känner likadant.

Och det löser sig, det gör ju det.

I helgen var jag för dålig för att ens orka reflektera. Nu är jag mest bara arg och frustrerad. Det är kanske ett friskhetstecken, man kan ju alltid hoppas.

Det är som att gå på lina, livet. Så känner jag nu. Att det är skört och att jag måste acceptera att influensa och sjuka barn är HELT NORMALT. Och inget jag behöver be om ursäkt för. Det är de allvarliga sjukdomarna som är onormala. Det här är en baggis.

(Men ändå skit.)

Att minnas i framtiden

2011-01-23T14:36:00.001+01:00

Denna omöjlighet att obehindrat ta oss från punkt A till punkt B.

Söndag på gymmet.

2011-01-23T10:22:00.001+01:00

Spelar tillsammans!

2011-01-22T18:20:00.001+01:00

En milstolpe.

Böckerna

2011-01-20T21:09:00.003+01:00

Efter Arne Dahl-epoken, vilken epok ska nu inträda?

Det har varit skönt att ha en deckarsvit att sticka emellan med. Jag som knappt har läst deckare tidigare: förutom sju Karin Fossum, en Agatha Christie, två Åke Edwardsson, en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Ruth Rendell, tre Henning Mankell, kanske fyra Alexander McCall Smith.

Jag ska göra det systematiskt, så som jag gillar det. Läsa kronologiskt, en författare i taget. Det blir varken Marklund eller Läckberg eller Mankell. Gillade dem inte. Det blir nog heller inte Christie. Jag gillar svenskt (och norskt).

Kandidater: Åsa Larsson, Roslund & Hellström, resten av Åke Edwardsson, resten av Karin Fossum (tre kvar), Maria Lang, Sjöwall/Wahlöö, Johan Theorin. Eller allihopa, för all del.

Men först ska jag läsa klart PO Enquist biografi, njuter av språket och tidsbilderna. Samt ta tag i nästa bokcirkelbok: Anne Swärds "Till sista andetaget".

Vård av sjukt barn

2011-01-20T20:49:00.004+01:00

Som på räls går det inte.

Förra veckan vabbade jag två dagar, pappan en, med febrig och hostig Lillasyster. Många oroliga nätter.

Natten mot onsdag fick Storebror feber, han var hemma med sin pappa i går. I morse var han feberfri, men började blöda näsblod, så han fick vara hemma en dag till. Det har varit mycket näsblod i dag, så mycket att jag funderar på om jag borde få någon att titta på honom. Det har stannat av, återkommit, stannat av, återkommit. Han brukar blöda - jag brukade blöda - det är torrt och kallt, han har varit snorig. Men det har varit lite för mycket nu.

Jag glädjer mig dock åt hans strålande humör. Fem och ett halvt-åringen tittar sig i spegeln, ser sin blodiga bomullstuss i näsan och utbrister, nöjt: "Wow, jag ser helt skräckig ut!"

Och så har det fortsatt hela dagen.
"Jag är KÄR i den här tussen ... (pilimarisk tystnad) Lättlurad!"
"Mamma, jag önskar att man skulle få äta snor i det här landet",

Han har en period när han är helt igenom positiv. "Smaskens, vilken god mat, mamma!", "Du är min BÄSTA mamma" och allting som han ÄLSKAR.

Lillasyster går på dagis, leker med sina stortjejer till kompisar, de är ett skönt gäng. Hon säger "bajs" ett stort antal gånger varje dag och blir hon förbannad på Storebror drar hon till med "Då får du inte komma på mitt kalas". I dag varierade hon sig: "Då får du inte äta av min tårta." Som ska vara rosa. När hon väl fyller år i september. Storebror, däremot ska ha två tårtor: en prinsesstårta och en pirattårta. Han fyller i juli.

De är fina. Det finns energi i den tanken. När det inte går som på räls.

Magen och takdroppet

2011-01-16T22:03:00.004+01:00

Förra veckan startade det nya året på allvar. Jobbvecka, skola, dagis, slut på helger. Det blev en trög start. Lillasyster hostade sig igenom natten mot tisdag och fick feber. Hon blev hemma tre dagar, varav två med mig. Och det var något också med min trötthet, med min mage som gjorde ont och med slemmet som fick mina luftvägar att pipa. Något onormalt.

Och det blev lika löjligt som det är med pms - varje gång går man på det. Jag blev låg, förbannade mitt pissliv, kände mig olycklig och meningslös. Orolig också, trodde jag hade fått magkatarr, magsår, gallsten. Kände inte igen smärtan, fick kramp när jag hade ätit.

I efterhand tror jag att det var ett virus. För i fredags var det plötsligt borta och jag kunde dricka kaffe igen. Och bli piggare.

Lillasyster blev feberfri, gick på dagis i fredags. Själv for jag hem efter jobbet, tvättade lite, skajpade med Chile och såg Kalle Moraeus göra bort sig i "På spåret". La mig själv men inga barn eftersom de var hos sin far. Sov ut, med telefonen avstängd. Klippte mitt gräsligt utväxta hår hos Samira i går, hängde med E och bäbis, åt ädelostpasta och såg Coco Chanel-filmen och sov mig sedan igenom ytterligare en hel natt utan störningar. Och i dag har jag fikat, läst tidningen och tränat.

Jag är utvilad, jag är en bättre människa, jag har ett par nya stövlar som tillåter mig att kliva rakt igenom vattenpölarna som nu är djupa och överallt. Och det är väl tur. För hur skulle jag annars ha reagerat på det faktum att det i kväll har börjat droppa in genom innertaket i mitt sovrum? Precis som det gjorde i mars i fjol när snön smälte.

En person i bostadsrättsföreningen har (muntligen) försäkrat mig om att innertaket omöjligt kan rasa in. Det är inte konstruerat på det sättet. Jag fick samma information i fjol, kan jag lita på det då? Jag kommer att sova i min säng i natt, med hinkar bredvid mig. Min kunskap om fastighetens konstruktion är så liten att jag inte kan göra en egen bedömning. I morgon blir en måndag med samtal till försäkringsbolag. En favoritsyssla? Not.

Fortsättning följer (hoppas jag).